Vrålnegativ

Nä, nu är jag stenless på det här konstiga vädret. Vrålnegativ känner jag mig. Det känns hopplöst meningslöst att bo i den här delen av världen! Sitter inne i stugan och häckar i väntan på att vädret ska stabilisera sig. Igen. Och det är inte första gången jag/vi väntar på det. Jag hatar att vänta! Oavsett vad det gäller. Kanske skulle man ta och bosätta sig typ här? Det är en bild från Italien som jag googlade fram... Ser grymt trevligt ut.

Och, ja jag vet, man kan inte påverka vädret och bla bla bla.... Men är det inte bättre att erkänna att man är less, om man är det, istället för att upprätthålla någon glättig falsk positiv inställning? Och är det inte bättre överhuvudtaget att bara få vara som man är och känner sig? Visst, man ska inte gräva ner sig, det menar jag inte, men det är ju helt onaturligt att vara superpositiv i alla lägen. Eller hur!?! Är man arg så är det väl för tusan bara att vara det. Ja så länge ingen kommer till skada eller så;-)... Och är man ledsen är det väl bättre att gråta än att försöka låta bli och, ja du förstår kanske vad jag menar.

Det finns faktiskt en behandlingsform med beröring som handlar om att hitta vilka känslor som döljer sig i kroppen och vill komma ut. Rosenmetoden heter den och en vän till mig är en av de få Rosenterapeuterna "uppe i norr" (där vi ju tveklöst bor...) kika gärna in och läs den mer detaljerade infon om behandlingsformen på www.kroppskansla.se

Som vuxen har man ju lärt sig att man inte får beté sig hur som helst för att ge utlopp för sina (oftast handlar det om negativa) känslor, medans barn gör det naturligt. Till exempel genom att stampa i marken när de är arga... Men så kan man väl inte göra som vuxen? Eller?! Min terapeutvän rådde mig att ta i och stampa lite extra på promenaderna när jag kände mig ilsk. Prova själv någon gång - det blir bättre!

Men jäklar i lådan nu tror jag att det nästan klarnar upp lite!:-) Ute alltså. Kanske är läge att gå och trampa lite extra hårt med barfota fötter i gräset;-)