Japp, nu har jag bestämt mig för att sluta med kött. Jag känner inte att jag behöver kalla det för att jag ska bli vegetarian, för det finns två saker i köttväg jag
inte är beredd att ge upp. Nämligen fisk och skaldjur, och det är ju krasst en typ av kött det med. Men i övrigt blir det framöver vegetarisk kost för mig del. Jag ser det som ett spännande experiment:-)
Jag har funderat på det ganska länge, men har tidigare känt att det är så mycket jag liksom måste "ge upp". Nu ser jag det snarare som att jag har möjlighet att upptäcka en massa andra goda maträtter och kombinationer jag annars inte skulle ha provat mig på. Och jag tror även att det kan bidra till att öka min egen livskvalité.
Jag har alltid älskat att laga mat och baka, både efter recept och egen fantasi. I det vegetariska köket känner jag dock en ganska stark begränsning gällande det där med fantasin... Och eftersom omläggningen av kosten strävar mot ett hälsosammare liv, så behöver jag lära mig mycket mer om hur jag ska tänka och tillaga den. Jag har därför bland annat beställt en bok om vegetarisk matlagning ur ett ayurvediskt perspektiv som jag full av nyfikenhet kollekterade ut igår:-) Den heter
Evas frestelser - livets goda.
Efter att ha bläddrat runt i den igår kväll och nu i morse så inser jag att det finns en massa maträtter som jag vill laga punkt NU! Och jag frågar mig även "varför har jag inte bestämt mig för att prova det här tidigare?". Men är det inte så med det mesta här i livet, att det som vi inte känner till, gör oss osäkra och därför benägna att hålla fast vid det bekanta och bekväma? Jag känner i alla fall igen mig i det.
På sista tiden har jag dock börjat inse att livet består av såååå mycket mer än jag känner till och jag känner en växande nyfikenhet av att vilja veta och uppleva mer! Jag vill utveckla andra sidor hos livet än de jag är bekväma i. För det
är ju faktiskt tillåtet att prova något annat än det man är van vid och alltid har gjort. Gillar man det inte så går det ju alltid att ångra sig igen, utan att det för den skull behöver innebära en katastrof.
Det är inte bara med kosten jag har börjat tänka så, utan med alla andra sidor hos mig själv. Jag är ju såklart den jag är och jag vill defintivt inte bli någon annan. Men det betyder inte att jag kan utvecklas och bli ännu mer
jag. I mitt fall handlar det mycket om att leva efter de värderingar jag tycker är viktigast och försöka implementera dem i livet som helhet; kost, attityd, agerande, tankar med mera.
Jag försöker till exempel bli mer medveten om hur jag beter mig och agerar i olika situationer. Har du någon gång gjort något eller hört dig själv säga något och sedan undrat "men hallå! varför sa du så?" eller "varför gjorde du så?" när du inser att du har ett beteende som du inte gillar eller vill utveckla? Fast eftersom man gärna vill vara så perfekt som möjligt är det inte direkt kul att erkänna, ens för sig själv;-)
Kanske låter allt det här lite flummigt, men för mig känns det superviktigt just nu! Jag vill inte ha en massa fördomar, rädslor, tankar och föreställningar som hämmar och begränsar mig. Det är väl ändå bättre att prova på ett annat sätt så att man åtminstone kan utvärdera?
Ett konkret exempel: Jag har en tendens att alltid oroa mig för vissa saker långt i förväg. Oftast småsaker som egentligen inte är något problem att åtgärda om det skulle uppstå. Skitsaker på ren svenska! Som "tänk om jag blir kissnödig på flyget?" "tänkt om middagen hinner bli kall innan älsklingen slutat prata i telefonen" "tänk om det är snöstorm om två veckor då jag ska ta bilen till Piteå?" Men vad fan! Det är ju liksom ingen vits med att oroa sig för sådana saker! Det går ju ändå inte att lösa förrän det inträffar, eller hur! Och poängen är att sådana saker
alltid går att lösa utan katastrofala uppoffringar.
En annan sak jag inser att jag borde upphöra med för mitt eget bästa, är att störa mig på saker jag inte kan påverka eller inte har något med att göra. Nu senast har jag irriterat mig på att jag inte meddelats att det ska målas om i huset där jag har salongen. Detta har nämligen inneburit att huset skrapats med maskin, vilket fört ett jäkla oväsen och bildat små öknar av fasaddamm på marken vid ingången till Stundvis. Men nu är det ju så och det är ju bara att leva med det. Det blir liksom inte bättre av att jag går och stör mig på det. Jag har insett att det inte heller är någon idé att irritera sig på andra människors beteenden. Det kan jag ju inte heller påverka. Bara min egen inställning till det. Och påverkar andras agerande mig negativt i verklig bemärkelse så är det min egen skyldighet att ta upp det med personen i fråga. Annars irriterar jag mig förmodligen även på mig själv. Och allt det här skapar ju bara tråkigheter.
Så nu ska här personlighetsutvecklas utav bara den:-) För jag är helt övertygad om att min livskvalité kommer att öka, oavsett om det handlar om kostomläggning, småsaker eller irritationsmoment. Lättare sagt än gjort, men med övning kommer färdighet;-)
