Jag klurade för ett tag sedan på vad det innebär det där med att vara vuxen egentligen. När man var liten så ville man bli vuxen, helt omedveten om vilka konsekvenser det egentligen innebär med alla "vuxna" beslut som måste fattas, att jobba och tjäna pengar till räkningar, att betala räkningar osv.
Nu när jag enligt samhället klassas som vuxen så längtar jag ibland tillbaka till att vara barn. Inte för att jag vill göra om hela resan (skrämmande tanke!) men så här i efterhand kan jag tycka att det är synd att man tappar en del av barnasinnet när man blir äldre. När jag var liten tyckte jag till exempel att sommaren var lång. Nu tycker jag att den kom och gick i ett swisch! Men som barn levde man mer för dagen, vilket förmodligen gjorde att man kände sig mer ledig än nu i vuxen ålder då så mycket ska hinna göras under ledigheten....
En felaktig bild, som jag inte tror att jag varit ensam om, är att man tidigt måste bestämma vad man ska bli "när man blir stor". Vissa vet helt enkelt, redan i unga år. Som en barndomsvän till mig som så länge jag kan minnas, alltid ville bli veterinär. Och vad är hon idag? Jo, veterinär! Själv tillhör jag skaran som har velat mellan olika yrkeskategorier och intresseområden och stundtals bara blivit mer förvirrad ju äldre jag blivit. För det är så lätt att påverkas av vad andra tycker och tänker om ens framtid att det ibland blir svårt att veta vad jag egentligen vill. Sen är det även lätt att fastna i något bekvämt och tryggt, trots att man innerst inne suktar efter något annat. Och det där tror jag inte heller är helt enkelt att sortera ut.
Men som jag nämnt i ett tidigare inlägg ("lite historia bakom Stundvis") så tror jag att man ska ta vara på sina innersta drivkrafter och välja ett yrke där dessa får komma fram och hela tiden kan utvecklas. Som tur är, så har jag, trots en del andras tyckanden, i slutändan alltid valt de utbildningar och de jobb som jag tror kan leda mig framåt i den bemärkelsen. Nåja, en del jobb har jag haft enbart på grund av att jag varit tvungen att betala räkningar och fylla ut studiebidraget, men det tror jag ändå haft någons sorts mening ändå. Och även om de jobben inte varit stimulerande i sig, så har jag ändå knatat mig framåt, träffat värdefulla människor och fått viktiga insikter och lärdomar.
När jag var sexton år och gick gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det hade jag inte för fyra år sen heller när jag flyttade till Luleå och började på Almi. Men jag kände att det jobbet var ett viktigt steg på vägen mot att komma på vad det var jag egentligen ville göra.
Att starta Stundvis trodde jag skulle innebära att jag liksom skulle känna "this is it - det är det här jag ska"bli"! Och det har det såklart på många sätt gjort. Mitt företag är en av de viktigaste pusselbitarna som öppnat många dörrar för mitt tänkande. Men jag har inte känt mig riktigt "klar". Men här om dagen så var det som att det plötsligt klickade till. Jag har nämligen velat vidareutbilda mig inom kroppsvårs/massage/hälsa men velat en hel del. Det finns såååå många intressanta utbildningar jag vill gå! Men alla kostar både tid, energi och pengar. Såklart.
Jag har återigen bestämt mig för att följa mina värderingar "helhet, omtänksamhet och meningsfullhet" med allt vad dessa innebär. Jag kommer därför inte alls att utbilda mig mer inom just massagen. Det finns så många andra som redan kan det jag i så fall skulle lära mig. Och jag vill inte "enbart" jobba med muskler, utan med en hel människa. Därför kommer jag istället att utbilda mig inom ayurveda. Ayurveda betyder kunskap om livet och ser till hela människan, och behandlar således inte problem som en person har, utan försöker istället hitta kärnan till problemet (mer om ayurveda senare, annars blir det här inlägget olidligt långt!).
Det känns så rätt det där med kunskap om livet, och det gör mig nyfiken och motiverad att vilja lära mig mer. Det är på något sätt som att jag känner den där pirrande känslan jag kommer ihåg från att vara barn. Det där att vilja upptäcka och prova saker. Och det känns helt meningslöst egentligen att tänka på vad man ska bli när man blir stor. Borde det inte istället handla om hur man bäst ska fortsätta att vara jag när man växer upp?
Nu till kontentan av det här inlägget (!): Borde inte konsten att vara vuxen betyda att på eget ansvar tillåta sig själv att behålla barnasinnet? För barnasinnet bidrar till kreativitet, fantasi, spring i benen och förmågan att leva här och nu. Det är även att gråta när man är ledsen, skratta när man är glad och ha drömmar och fantasier om framtiden. Att leva fullt ut helt enkelt.. Är inte det om något, kunskap om livet? Eller kanske snarare klokskap om livet.
Som Picasso så vist har uttryckt det: "Som barn är alla konstnärer. Svårigheten ligger i att förbli barn som vuxen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar