Ensamhet

Ikväll lämnade älsklingen landet och begav sig till varmare trakter. Tillsammans med sina barn. Nåja, det är ju vuxna, men barn är alltid barn för sina föräldrar har jag förstått. Jag har absolut inga problem med att vara ensam. Jag trivs ganska bra för mig själv utan att känna att jag måste hitta på något eller träffa andra människor. Oftast. Jag vet inte varför, men just idag kändes det jättetråkigt att han åkte iväg! Och jag saknade honom redan innan han hunnit åka...

Men jag tror att det är nyttigt att vara ensam till och från. Och jag tror också att det är nyttigt att känna saknad. Att vara bara med sig själv är inte alltid det lättaste, särskilt om man inte är van vid det. Men jag brukar alltid försöka se det som en möjlighet att lära känna mig själv ännu lite bättre än förut. För konstigt nog så känner  man inte alltid till allt om den man är och hur man utvecklats förrän man stannar av och lyssnar.  Särskilt när man är van att nästan jämt vara tillsammans med någon annan.

Att sakna någon speciell samtidigt som man är ensam, kan göra att vissa band växer sig starkare trots det fysiska avståndet. Och den tomhet som den personen efterlämnar, säger också något. Både om den man är, om den som är borta och om det som finns tillsammans. Jag tycker att saknad är en så fin känsla på många sätt!

Jäklar vad djupt det blev, det var inte riktigt meningen!:) Men nu när jag tänker efter så har jag ofta en tendens att filosofera på det sättet när jag är just själv. Lite djupare, lite mer begrundande... Men så är jag och har alltid varit något av en klurare, på gott och ont.


Så nu har jag först denna vecka och därefter två och en halv vecka i Indien för mig själv (ja, det kommer att finnas andra människor där också, men det går nog att förstå vad jag menar). Undrar vad jag kommer att filosofera om och upptäcka då? Jag antar att det bara är att ta chansen då och då för att lära känna den person man med all säkerhet vet att man kommer att dela resten av sitt liv med - nämligen jag.