Tänk att många av oss har så lätt för att få en släng av just dåligt samvete i tid och otid. "VARFÖR skulle jag säga så?" "Var det verkligen nödvändigt att äta den där kakan?" "Lät jag inte lite sur? Det var ju onödigt..." "Jag skulle inte sagt nej, jag borde ha ställt upp..." och så vidare.
Själv har jag extremt lätt att få dåligt samvete i tid och otid. Sen ältar jag ämnet i fråga både med mig själv och de stackare i min omgivning som har oturen att råkas svara i telefonen när jag ringer. Ältandet har nog med att göra att jag försöker ändra min åsikt och få bekräftelse för att jag faktiskt hade rätt att agera som jag gjorde och då slippa den gnagande känsla av dåligt samvete. Och vips har det dåliga samvetet ätit upp minst en halv dag av mitt liv.
Men är det inte fruktansvärt onödigt? Jag menar, visst kan man göra fel ibland och råkas säga fel saker, men det är ju faktiskt mänskligt. Så länge man inte gör det med avsikten att faktiskt såra någon. Men att få säga "nej" eller att få säga sin mening, även om den inte alltid är supersmickrande för motparten, det måste väl ändå vara tillåtet? Annars är man ju ofta mer dum mot sig själv. Har du aldrig känt den där känslan av att ha gått med på att göra något och sen blivit irriterad på dig själv för att du ställt upp fast du egentligen inte ville? Det har i alla fall jag.
Sen finns det ju den än mer "sjuka" varianten av dåligt samvete, känslan av att på något sätt ha blivit FÖR fördelaktigt behandlad! Ve och fasa! Vilket brott! "Men inte borde jag väl ha fått så mycket...."
Jag tror inte att dåligt samvete på något sätt är hälsosamt. OM man inte gjort någon illa med avsikt bör återigen poängteras. Och man ska väl inte alltid behöva be om ursäkt för vad man tycker, även om det inte faller alla i smaken? Och det är faktiskt tillåtet att tacka nej till saker om man inte vill göra dem. Visst, ibland tycker jag att man kan "ställa upp" men då ska det vara ett medvetet val att OK, jag vill egentligen inte det här, men jag gör det ändå för att verkligen kunna glädja någon annan och då känns det bra i alla fall.
När det gäller mat och godsaker däremot, har jag väldigt svårt att få dåligt samvete numera. Min teori är lite av att det man äter med gott samvete mår man bra av och det man äter med dåligt samvete mår man dåligt av. Punkt! Och till min glädje bekräftades den teorin delvis under ayurvedautbildningen förra veckan. Det finns inga förbud inom den läran, däremot rekommendationer. Men det allra, allra viktigaste är att man ska tycka om det man äter. Låter väldigt vettigt tycker jag.
Jag har tyvärr inget knep mot hur man undviker onödigt dåligt samvete. Kanske handlar det om att bli mer medveten om sina egna känslor i olika frågor och först och främst kunna vara rättvis mot sig själv. För då kan man alltid stå för sin åsikt, både gentemot sig själv och mot andra. OCH superviktigt - det HJÄLPER INTE att få dåligt samvete:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar