Nykär i yoga!

Måste bara börja med att säga; vilken fantastisk höstdag det har varit idag! Tog en omväg till salongen på förmiddagen och såg plötsligt alldeles knallröda löv framför mina fötter. Vilket då tydligen innebär att jag inte lyfter blicken och ser lite längre fram. Vad nu det säger om mig kan vi ta vid ett annat tillfälle. Eventuellt. Men nu gjorde jag det i alla fall. Lyfte blicken alltså och insåg att världen ofta är ganska fantastisk! Även om dessa bilder inte alls gör det här vackra trädet rättvisa.

Men nu var det ju inte träd jag skulle prata om. Utan istället det faktum att jag är handlöst förälskad och kännbart nykär. I Ashtangayoga! Jag har testat yoga tidigare i perioder och har tränat lite poweryoga hemma till dvd. Men jag har aldrig fått in någon riktig rutin på det. Jag har tyckt att det är roligt och givande, men aldrig "fastnat" för det, mer än att jag intellektuellt fattat att det är superbra både för kroppen, inre organ och sinnet.

Det är till och med så att jag stundtals känt att yogan irriterat mig något fasanfullt! Alla dessa omänskliga (nja...) ställningar som jag inte kan utföra.... Jävligt jobbig träning rent ut sagt, eftersom den utmanar både mitt tålamod och min fysiska styrka och smidighet.

Men nu... jag vet inte vad som har hänt, jag är bara helt fast! Kanske har jag helt enkelt inte varit redo för yogan tidigare. Nu känner jag att den är utmanande på ett bra och givande sätt. Jag ger mig in i den med fullt fokus och en bestämdhet om att jag ska utvecklas och bli bättre. Vilket jag, bara efter en och en halv vecka in i kursen, faktiskt har blivit. Jag är lite feg... rädd om ryggen. Har man haft riktigt ont, så vill man inte få ont igen. Då blir man försiktig. Ibland lite väl försiktig och vågar inte utmana och prova. Men jag märker att nu när jag gör det, fast jag är rädd, så händer det saker. Det går framåt! Och ryggen känns bättre än på mycket länge.... Jag inser också att ryggen och sedan rädslan för att få ont igen, har gjort mig grymt stel på många andra ställen i kroppen jag inte alls varit så stel på tidigare....

Ibland är det ju så att man vet att något är bra, men man gör det inte. Vågar inte. Av rädsla för att misslyckas eller att det ska göra ont och man ska få ett bakslag. Det spelar ingen roll om vi pratar om yoga eller livet i stort. Men sen när man ändå utmanar, trots att rädslan ligger och lurar i bakhuvudet, det är ju då man har möjlighet att utvecklas. Hur ska man annars kunna göra det? Utveckling är ju ingen lyxsysselsättning som innebär lull-lull och bananskal dagarna i ända. Det är hårt och krävande arbete! Oavsett vad det handlar om.

Så jag ser faktiskt yogan som något mycket mer än fysisk träning, vilket ju faktiskt är själva tanken med yoga. Jag ser den äntligen för vad den faktiskt lär mig mig, en träning för och om livet. Visst ska man vara försiktig, men blir man för försiktig så bygger man på onödiga rädslor som begränsar hela ens liv i slutändan. Jag vill inte ha det så. Inte vara en rädd person som inte vågar prova, utmana och utvecklas. Trots att det tar ont ibland så är det nödvändigt att känna det för att kunna gå vidare. Och i slutändan vill i alla fall inte jag att livet ska definieras som enkelt med en spikrak utstakad väg. Jag vill att livet ska vara intressant. Även om det ibland lutar åt olika håll. För det är när det lutar man lär sig att hitta balansen.