"All I want for Christmas..."

Jaha, då satt man här ett par dagar innan jul och jag känner mig HELT slut både i kropp och knopp efter arbetsveckan som gått! I år igen! Hur tänkte jag egentligen? Kom på mig själv med att vara grymt avundsjuk på flera av mina kunder jag haft under veckan. Tänk vad skööönt att vara lite ledig, börja dagen med en helkroppsmassage och sedan gå och fika något absurt gott och onyttigt ute på stan! Men istället har jag jobbat som en galning och känner mig ungefär 20 år äldre än innan veckan börjande. Gissningsvis.

Den här julen var tanken att vi skulle åka till Kiruna och fira med min sambos föräldrar. Vi brukar försöka hålla på det obligatoriska vartannat år hos respektives släkt. Men för några dagar sen kände jag att - nä! Nästa jul vill jag vara hemma! Jag vill också laga julmat, ta ledigt ett par dagar innan julafton, gå på behandling, fika och umgås med vänner, sova.... För även om jag tycker att det är trevligt att umgås och åka bort på julen, så är jag en riktig "hemmamänniska" som samlar mest energi när jag är...ja, hemma och inte har så mycket planerat. Varför jag egentligen känner mig så slut efter den här veckan tror jag inte bara beror på att det har varit mycket kunder, mycket massager, utan många moment och  mycket hattande mellan olika ställen och uppgifter.

Jag vill verkligen inte stressa under julen, det ska ju vara en lugn tid för ledighet och tid att umgås med de man tycker om! Men tyvärr har jag ingen annan att skylla på än mig själv. "All I want for Christmas is time"! Och på något underligt sätt verkar det som att tomten (eller vem det nu är som lyssnat) hört mina  önskningar, för på grund av ett litet missförstånd så kommer vi faktiskt att vara just hemma i år på julafton! Och även om vi än så länge inte handlat en enda bit julmat hem, så känner jag mig redan ganska lugn och harmonisk. Missförstå mig inte, det hade varit mysigt att åka upp till Kiruna, men just som situationen varit, är jag inte heller ledsen över att vi bli hemma. Det här får bli julen då det är tid att bara vara. Mat fixar sig alltid, vi bor ju trots allt i ett I-land... Och det känns grymt skönt att för första gången någonsin inte ha julafton helt inplanerad. Det enda jag vet är att jag kommer att vara hemma och om än inte njuta av en helkroppsmassage, så få njuta av de små detaljerna som faktiskt är jul. Och som med allt annat, är det ju just delarna som gör helheten. Och ofta är det just som bäst när det blir oplanerat och fritt från förväntningar, för det lägger man också märke till nyanser och detaljer som annars bara hade drunknat i allting annat.

Så - God Jul:)

Jag kanske inte har berättat så mycket om upplevelser i Stundvis kroppsvård & upplevelser?

Tiden går fort, rasande fort.... Men man åldras inte en dag.... brukar jag ljuga för mig själv ibland och hoppas att på att visualisering bara måste funka!

Just nu sitter jag i soffan och pustar ut efter ännu en hektisk dag ackompanjerad av en kopp glögg:) Jag kan inte direkt påstå att jag har haft en jobbig vecka, även om den varit till största delen ockuperad av just jobb. Men jag har haft roligt! Det är nämligen så att jag numera är anställd en dag i veckan.

När jag startade mitt företag, så var min tanke att jobba någonstans 60-75 procent med massage och spabehandlingar och övriga procent med upplevelser. Därav namnet Stundvis kroppsvård & upplevelser. Vad är då upplevelser? Ja, det kan ju vara i princip vad som helst, men i mitt fall inriktat mot event- och konferens. Jag läste nämligen en utbildning som heter Upplevelseproduktion under fyra år på universitet som jag valde att inrikta just mot event- och konferensupplevelser.

Men eftersom det är mycket jobb med att starta upp ett företag så valde jag att från början fokusera på ena benet som också var tanken att bli min huvudsysselsättning, nämligen det jobb jag utför på salongen. Sen har jag av olika anledningar aldrig riktigt kommit igång ordentligt med det andra benet fullt ut. Framförallt för att det är en svår bransch att jobba inom, det tar mycket tid i form av möten, införsäljning och planering. Och det tar lika lång tid oavsett om det är ett stort eller litet arrangemang. Istället har jag i de flesta fall varit underkonsult till ett annat eventbolag.

Nu när jag jobbat åt mig själv och enbart med mig själv i dryga ett halvår, kände jag att jag behövde en förändring. Varför jag inte haft eller har ambitionen att jobba heltid på salongen, är helt enkelt för att det  blir för slitigt i längden. Att stå och massera tar ju på kroppen och det är mest massager jag säljer. Andra behandlingar är mer lyx än rent behov som folk unnar sig betydligt mer sällan än just massage. Sen kände jag att det blir lite väl ensamt i längden eftersom jag ju hela tiden jobbar själv. Det är inte samma sak att ha kunder som att ha arbetskamrater även om jag har fantastiskt trevliga och goa kunder! Och jag gillar verkligen min salong. Den är så mysig!

När möjligheten dök upp till att bli anställd en dag i veckan sökte jag den. En möjlighet att jobba på ett ställe jag tycker om, respekterar och i en bransch jag är intresserad av. Nämligen i receptionen på en kiropraktorklinik - Dr Brambergs Kiropraktorklinik på Östermalm i Luleå. Så nu jobbar jag där som regel varje onsdag med reservation för eventuella undantag som alltid dyker upp då och då. Jag har absolut inte gett upp att jobba med event, men jag är jättenöjd med att vara underkonsult för det är en bransch jag inte vill jobba själv inom. Det är mycket mer stimulerande att vara fler!

Jag trivs verkligen att både jobba själv och att vara för mig själv. Jag är en person som behöver mycket egentid eftersom det är så jag samlar energi. Men jag behöver ändå en dos av samvaro både till vardags och till fest. Appropå fest så blir det mer av den varan nu på fredag då jag och pälsklingen ordnar en adventsafterwork med temat "julen möter 80-talet". Det skulle ju bara bli en liten enkel kväll med samvaro men... jag tror den redan har nått helt andra proportioner;)

Men just ja, jag måste ju bara tillägga en sak appropå att saker och ting oftast händer av en anledning och att även onda ting kan mynna ut i något bra. Hade jag inte haft en dålig rygg, hade jag aldrig satt min fot på Dr Brambers Kiropraktorklinik. Då hade jag heller aldrig träffat på den otroligt trevliga receptionisten som jag efter otaliga behandlingar senare började äta lunch med en dag i veckan. Och det var hon som bad mig skicka in en ansökan när den här möjligheten dök upp. Och hon har kommit att bli en riktigt kär vän.

Så även om det kanske ÄR så att man faktiskt åldras med tiden och tycker att den springer iväg alldeles för fort ibland så tycker jag om att tänka på ordspråket: "Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns". Så jag brukar välja att tänka på mina ryggproblem som något att minnas - särskilt de bra sakerna det fört med sig. Och tänkt förresten vad tråkigt det skulle vara om tiden för alltid stod stilla....

Tiden går...

.... och jag inser att det redan är alltför länge sedan jag skrev något i bloggen. Men så är det ju ibland, energin räcker inte till allt och prioriteringarna varierar.

Jag har varit hemma i två och en halv vecka och Indien känns just nu ganska avlägset. Lite overkligt på något sätt. Jag kan hålla med om att det hade varit bra att vara ledig ett par veckor efter hemkomst, för att liksom landa mentalt, smälta det man upplevt och börjat göra de ändringar i vardagen som man antar ska kunna leda till att förbättra den. Istället har jag haft fullt upp med jobb. Och en del roligheter också om tur var. Men det är svårt att göra bestående förändringar (förbättringar) när man kommer in i den vanliga lunken där inget annat har ändrats och där det inte alltid känns som att det finns tid till att prioritera det som man borde.

Idag var första gången sedan jag kom hem som jag tränade ett riktigt yogapass. Första veckan efter hemkomsten var jag jätteförkyld. Andra veckan "bara" förkyld. Visst, rent fysiskt hade det varit möjligt att träna redan då, men helt ärligt kunde jag inte uppbåda vare sig energin eller motivationen utan prioriterade att vila istället. Men nu, äntligen är jag förhoppningsvis på rätt väg igen! Jag älskar ju yoga!

Är det inte konstigt att vi ibland prioriterar bort det som egentligen är bäst för oss? Som nyttig mat, bra och rolig träning och umgänge med vänner? Är det verkligen enklare att göra det som inte är lika roligt eller hälsosamt? Som att äta det som går snabbt, se på tv istället för att träna eller stanna hemma och... ja, göra ingenting....? Underligt det där. För min egen del kan jag inte påstå att det får mig att tycka att livet är toppen. Visst kan det vara skönt för stunden att få lite tid över för att bara slappna av, men är det egentligen den typen av avslappning jag behöver? Det finns ju bra och dålig kvalité även när det gäller att göra "ingenting". För glöm inte att "ingenting" alltid är någonting och är det då inte bättre att detta någonting är någonting att verkligen må bra av. Oavsett om det är tv, gemenskap eller annat. Att det är något som man verkligen mår bra av! Nä, nu blir det skärpning för min del, till att göra det som är bäst för mig. För är det någonting jag lärde mig i Indien, så är det en viss medvetenheten gällande att känna efter vad som är bra och dålig. Det låter kanske lite tråkigt, men lagom kanske ändå är bäst. Då får man ju också fler nyanser och låter inte en sak ta över fullständigt och bli för mycket. Och det gäller ju både vila, aktivitet, mat och umgänge. Jag gillar att vara lite lagom! För mycket av något leder inte nödvändigtvis till något bra...;)

En stor upplevelse rikare

Jaha. Då har jag alltså varit i Indien. På det som jag skulle kunna benämna som en av mitt livs största upplevelser.

Jag kom fram tidigt på morgonen Indisk tid efter en "uppfriskande" bilfärd som inte på något sätt är lik hur vi hanterar trafiksituationer här hemma. För en åkrädd person som jag var det.... lite väl spännande... Men jag lyckades förtränga att det var på riktigt och överlevde ju tydligen utan några synliga men.

Jag däckade ett par timmar i min säng. I det rum som var tänkt att vara mitt hem de närmsta femton dagarna. När jag vaknade upp insåg jag både sakteliga och abrubt hur totalt olikt detta hem var mitt eget. På alla sätt. Som jag förstår det så var detta ganska fint sett med indiska ögon. Även om det konstant befann sig små kryp i mitt badrum som idogt knatade sig framåt. Hade de tur slapp de bli uppätna av någon salamanderödla som kunde lura i ett hörn.

Jag visste ju att det skulle kunna vara på det här viset. Ändå kändes det lite värre än jag ville erkänna eftersom jag någonstans inbillat mig att jag skulle bli "indienfierad" som i ett trollslag och tycka att sådana här företelser var helt ok och inte bekom mig det minsta! Fast så kändes det ju inte riktigt allvarligt talat.... Insikt: jag är nog väldigt västerländsk. På det sättet i alla fall. Eller förmodligen på alla sätt som går när det gäller standardkrav och renlighet. Gillade nämligen inte heller min termitätna dörr som ledde in till badrummet. Eller mitt rum överhuvudtaget.

Nåja, det här var inte tänkt att bli ett inlägg om jämförelser mellan olika standardtyper, så jag avancerar istället raskt över till det viktiga. Det vill säga allt underbart jag faktiskt var med om och fick ta del av under denna resa. Eller i alla fall en del av alltihop.

Det första jag fick göra (som tur var efter att först fått i mig lite näring), var att träffa min ayurvedaläkare för en konsultation. Ett par timmar senare fick jag min behandlingsplan och ytterligare ett par timmar senare började min femton dagar långa behandlingskur.

Min nya vardag såg ut ungefär enligt följande:

• Uppstigning strax innan kl 06.00 för att inta dagens första medicin. Det smakade förjävligt! Rena rävgiftet i min mening. MEN såklart svepte jag i mig det med glad min i alla fall:) Och ja, det var flytande, därav "svepandet". Eller halsandet kanske är mera rätt benämning?
• 06.30-07.30 var det initalt dags för morgonens yogapass. Jag bad dock om att få träna yoga själv på rummet. Jag har ju verkligen fastnad i ashtangayogan under hösten och nu när jag hade tid, ville jag kunna fortsätta träna just denna typ av yoga. Däremot har jag jättesvårt att träna en timma före frukost så jag gjorde det ett tag efter frukost istället. Då jag hade i alla fall lite energi i kroppen:)
• 07.00 Fick jag te på rummet. Rena gourmémåltiden för mig som redan höll på att svälta ihjäl! Vilket jag såklart inte gjorde, men det kändes ibland så. Ganska ofta faktiskt! Jag upplevde i början att jag fick ungefär hälften så mycket mat under en dag som jag brukar äta här hemma. Men å andra sidan så rörde jag mig inte lika mycket så det var nog ganska tur. 
• 08.00 ÄNTLIGEN dags för frukost. Himmelriket! Dels för att jag var så grymt hungrig. Dels för att jag tyckte att det oftast var helt fantastiskt god mat. Min favorit var denna:
• 
  

• 
  
• En sorts supertunn pannkaka (fast utan ägg tror jag) med två olika dippsåser. Den ena salt och den andra söt. Gissa vilken jag bara älskade! Ja den söta såklar;) Det var en helt otroligt god kokoschutney. Jag som inte ens gillar kokos. Trodde jag! I glaset hade jag oftast ett örtvatten som var rosa till färgen, men ibland varierade jag med ingefäravatten. Det var det jag drack, förutom te under hela resan.
• Sen tränade jag då alltså yoga vid 9.30 på rummet. Jag fick alltså stor användning för min egen yogamatta som jag övertygat mig själv om att jag skulle ta med. Bra val av packning.
• 11.00 - frukt eller juice på rummet (jag var såklart vrålhungrig redan....)
• Någon gång mellan 12-12.30 fick jag dagens första behandling. En mycket annorlunda erfarenhet. Jag fick klä av mig spritt språngandes medan tre terapeuter tittade på. Även en AT-läkare var med i början av en ny behandlingsserie. Jag fick tre olika typer av så kallade Major Treatments och då hade jag varje sådan flera dagar i rad. Just ja, jag höll på att förklara scenariot innan behandlingarna satte igång; efter att jag klätt av mig knöt en terapeut fast en slags knyttrosa runt de privata delarna och sedan satte behandlingen igång. Ingen handduksteknik här inte! (eftersom jag inte hade någon handduk på mig) Och ja, de masserade i princip överallt utom det lilla som var täckt.... Ganska olikt hur det funkar i Sverige.... så i början kändes det väl inte superduperbekvämt, men jag hade ju liksom inget annat val än att gilla läget! Efter varje sådan här behandling så blev man även avduschad och intvålad och hela köret. 
• Efter första behandlingen hade jag hållit på att hungra ihjäl i ungefär tre timmar så vid den här tidpunkten var lunchen grymt efterlängtad! Ca 13.30. 
• Under eftermiddagen fick jag en kortare behandling runt 15-tiden.

• Ca 16.30 tränade jag dagens andra yogapass
• 18.00 - dagens andra rävgiftsshots... Alltså medicin i den formen.
• 19.00 superhungrig som vanligt och dags för middag
• Någon gång mellan 21-22 lyckades jag somna enligt rekommendation.

Ja. Så såg min vardag ut i dryga två veckor! Första veckan var jag riktigt trött och kände mig sliten. Orkade inte ens läsa bok de första dagarna utan satt mest på min lilla balkong och stirrade. Eller vad jag nu gjorde. Allvarligt talat minns jag inte vad jag tänkt på de här veckorna i Indien. Inte alls några djupa tankar som jag hade trott att jag skulle göra! Men det var väl precis det jag behövde - semester från mitt eget huvud... Klurar gör jag faktiskt tillräckligt ofta här hemma i vardagen.

Jag fick behandlingar och medicin, samt anpassad kost för min allergi, rygg/bäcken samt matsmältningen. Inom ayurveda ser de dock detta som obalanser i mitt system som ska återställas, snarare än enskilda problem. Förutom den mindre smakfulla medicinen tidigare under benämningen "rävgift", fick jag andra örter och preparat i samband med måltiderna. Vissa äter jag fortfarande nu hemma i Sverige.

Åter till det där med standard och det som jag råkade raljera om i början.... Andra veckan flyttade jag över till en av de andra klinikerna (samma ägare). Inte enbart pågrund av att jag ville ha det mer... "bekvämt"....  utan även för att jag ville se och uppleva lite mer när jag ändå befann mig i det här landet. Ett plus var såklart bättre standard. Och att det var mer öppet på alla sätt. Första stället var det mycket växtlighet och allt kändes väldigt kompakt. Dock otroligt familjär stämning! Andra stället var på en ö och själva boendet mer luftigt. Jag kan egentligen inte påstå att det ena är bättre än det andra. Det beror på hur man är och i vilken typ av miljö man trivs i. Jag trivdes dock bättre på det ställe jag avslutade min vistelse på.

Förutom behandlingar så hann jag även med en vända till en indisk småstad och ett besök på fabriken där alla mediciner och andra preparat tillverkas. Jag har även tagit del av andra personers (många svenskars faktiskt!) erfarenheter och personalens kunnande på olika sätt. Det har varit en otroligt värdefull resa, precis som jag hade önskat! Jag har även lärt mig att bli mer medveten och uppmärksam på saker som tillexempel ätandets konst. Mat är verkligen och ska vara, en stor njutning, men blir tyvärr ofta något man klämmer in i  all hast under vardagen och inte alltid av bästa kvalité rent näringsmässigt. 

Effekten av resan och det jag fick vara med om är svårt att säga i dasgläget utan lär väl visa sig när jag mer kommit in i vardagen här hemma. Dessvärre drabbades jag av en dunderförkylning ett par dagar efter hemkomst. Eller måhända resterna av en del slaggprodukter som faktiskt ska ut ur kroppen för att den ska kunna komma i balans igen....  Egentligen är ju tanken att man ska vila när man kommer hem, lika länge som man varit under behandling. Det skulle i mitt fall bli dryga två veckor. Men jag har istället haft mer än mycket jobb. Allt är inte alltid optimalt och så är det bara. Det får gå ändå. 

Som jag nämnde inledningsvis skulle denna resa kunna benämnas som en av mitt livs största upplevelser. Den var så totalt annorlunda mot för andra "vanliga" nöjesresor. Mitt syfte här var ju framförallt att lära och känna, snarare än att ha roligt dagarna i ända. Det finns mycket mer än det jag nu beskrivit att berätta, men det jag framförallt vill lyfta fram är att en av mina livs största upplevelser egentligen var känslan av att komma hem igen. 

Paus!

Nu är det snart dax.... 06.00 imorgon går planet som ska börja ta mig mot Indien och nya erfarenheter och upplevelser. Eftersom jag kommer att ha begränsad tillgång till Internet (mig veterligen ingen wifi på rummet), så säger jag "paus" här på bloggen tills jag kommer tillbaka. Förhoppningsvis med en massa spännande lärdomar att berätta:) Ghaaa! Vad spännande det ska bli:)!!

Och det ska bli intressant att släppa livlinorna "ringa en vän", "ta en chokladbit" och "facebooka" under en period. Nu är det bara jag......;)

Betydelse

Lite glest mellan blogginläggen just nu:/.... Inte alls meningen, men jag får ursäkta mig med att jag har haft väldigt fullt upp med jobb och livet i övrigt. Känner mig inte alls mentalt förberedd för Indien! Hade helst velat varva ner innan och åka mer rofylld och lugn... Men men, jag hinner väl varva ner på planet om inte annat, det bli det det bli, och som det blir;) Jag försöker verkligen att inte ha några förväntningar, utan gå in i allt med ett öppet sinne. Vilket inte är lätt för ett litet kontrollfreak som jag...:)

Tror dock att jag blivit lite nostalgisk under veckan, dels för att jag varit "själv"(vilket inte riktigt är sant, jag har faktiskt varit i utomordentligt gott sällskap av både gamla och nya vänner:), dels för att jag ska åka bort och lämna Sverige och vardagen för ett litet tag.

Ta facebook till exempel. Jag har mer eller mindre dagligen kontakt med en massa olika människor. Vissa av dem har jag inte ens träffat på flera, flera år (inte ovanligt i fb-sammanhang). Tänk om det finns människor jag faktiskt aldrig mer träffar? På riktigt alltså. Och tänk om det finns människor jag träffar ofta, fysiskt, som jag aldrig mer kommer att se? Jag vet att det låter lite tragiskt att tänka så, men det jag vill komma till är att jag kanske inte berättar tillräckligt ofta för dem jag tycker om hur mycket de faktiskt betyder för mig.... För vänner, nära och kära är ju det som faktiskt utgör en stor del av livet. Och en dag finns de inte alla där längre....

Eftersom jag är en sucker för pianomusik, så tyckte jag att denna låt passar så fint till de man älskar....

"Because I love You"

Så nu ska i alla fall jag påminna mig själv om att berätta lite oftare hur mycket människorna i min närhet betyder.... Oavsett var dem befinner sig.

Ensamhet

Ikväll lämnade älsklingen landet och begav sig till varmare trakter. Tillsammans med sina barn. Nåja, det är ju vuxna, men barn är alltid barn för sina föräldrar har jag förstått. Jag har absolut inga problem med att vara ensam. Jag trivs ganska bra för mig själv utan att känna att jag måste hitta på något eller träffa andra människor. Oftast. Jag vet inte varför, men just idag kändes det jättetråkigt att han åkte iväg! Och jag saknade honom redan innan han hunnit åka...

Men jag tror att det är nyttigt att vara ensam till och från. Och jag tror också att det är nyttigt att känna saknad. Att vara bara med sig själv är inte alltid det lättaste, särskilt om man inte är van vid det. Men jag brukar alltid försöka se det som en möjlighet att lära känna mig själv ännu lite bättre än förut. För konstigt nog så känner  man inte alltid till allt om den man är och hur man utvecklats förrän man stannar av och lyssnar.  Särskilt när man är van att nästan jämt vara tillsammans med någon annan.

Att sakna någon speciell samtidigt som man är ensam, kan göra att vissa band växer sig starkare trots det fysiska avståndet. Och den tomhet som den personen efterlämnar, säger också något. Både om den man är, om den som är borta och om det som finns tillsammans. Jag tycker att saknad är en så fin känsla på många sätt!

Jäklar vad djupt det blev, det var inte riktigt meningen!:) Men nu när jag tänker efter så har jag ofta en tendens att filosofera på det sättet när jag är just själv. Lite djupare, lite mer begrundande... Men så är jag och har alltid varit något av en klurare, på gott och ont.


Så nu har jag först denna vecka och därefter två och en halv vecka i Indien för mig själv (ja, det kommer att finnas andra människor där också, men det går nog att förstå vad jag menar). Undrar vad jag kommer att filosofera om och upptäcka då? Jag antar att det bara är att ta chansen då och då för att lära känna den person man med all säkerhet vet att man kommer att dela resten av sitt liv med - nämligen jag.