Dåligt samvete?

Detta dåliga samvete.... Nä, jag känner inget sådant just nu, men jag klurade lite på det där igår kväll (jag jobbade inte så sent och hade tydligen energi kvar att tänka på konstiga saker när jag kom hem:).

Tänk att många av oss har så lätt för att få en släng av just dåligt samvete i tid och otid. "VARFÖR skulle jag säga så?" "Var det verkligen nödvändigt att äta den där kakan?" "Lät jag inte lite sur? Det var ju onödigt..." "Jag skulle inte sagt nej, jag borde ha ställt upp..." och så vidare.

Själv har jag extremt lätt att få dåligt samvete i tid och otid. Sen ältar jag ämnet i fråga både med mig själv och de stackare i min omgivning som har oturen att råkas svara i telefonen när jag ringer. Ältandet har nog med att göra att jag försöker ändra min åsikt och få bekräftelse för att jag faktiskt hade rätt att agera som jag gjorde och då slippa den gnagande känsla av dåligt samvete. Och vips har det dåliga samvetet ätit upp minst en halv dag av mitt liv.

Men är det inte fruktansvärt onödigt? Jag menar, visst kan man göra fel ibland och råkas säga fel saker, men det är ju faktiskt mänskligt. Så länge man inte gör det med avsikten att faktiskt såra någon. Men att få säga "nej" eller att få säga sin mening, även om den inte alltid är supersmickrande för motparten, det måste väl ändå vara tillåtet? Annars är man ju ofta mer dum mot sig själv. Har du aldrig känt den där känslan av att ha gått med på att göra något och sen blivit irriterad på dig själv för att du ställt upp fast du egentligen inte ville? Det har i alla fall jag.

Sen finns det ju den än mer "sjuka" varianten av dåligt samvete, känslan av att på något sätt ha blivit FÖR fördelaktigt behandlad! Ve och fasa! Vilket brott! "Men inte borde jag väl ha fått så mycket...."

Jag tror inte att dåligt samvete på något sätt är hälsosamt. OM man inte gjort någon illa med avsikt bör återigen poängteras. Och man ska väl inte alltid behöva be om ursäkt för vad man tycker, även om det inte faller alla i smaken? Och det är faktiskt tillåtet att tacka nej till saker om man inte vill göra dem. Visst, ibland tycker jag att man kan "ställa upp" men då ska det vara ett medvetet val att OK, jag vill egentligen inte det här, men jag gör det ändå för att verkligen kunna glädja någon annan och då känns det bra i alla fall.

När det gäller mat och godsaker däremot, har jag väldigt svårt att få dåligt samvete numera. Min teori är lite av att det man äter med gott samvete mår man bra av och det man äter med dåligt samvete mår man dåligt av. Punkt! Och till min glädje bekräftades den teorin delvis under ayurvedautbildningen förra veckan. Det finns inga förbud inom den läran, däremot rekommendationer. Men det allra, allra viktigaste är att man ska tycka om det man äter. Låter väldigt vettigt tycker jag.

Jag har tyvärr inget knep mot hur man undviker onödigt dåligt samvete. Kanske handlar det om att bli mer medveten om sina egna känslor i olika frågor och först och främst kunna vara rättvis mot sig själv. För då kan man alltid stå för sin åsikt, både gentemot sig själv och mot andra. OCH superviktigt - det HJÄLPER INTE att få dåligt samvete:)

Reflektioner efter veckan som gått

Vilken vecka jag har haft! Det har varit SUPERnyttigt och roligt, samtidigt som det även har varit mycket att ta in, processa, reflektera och så vidare. Men nu har jag alltså gått steg 1-3 i ayurvedautbildningen. Det är 10 steg totalt så förhoppningsvis kanske jag är klar någon gång runt nästa årsskifte? Kanske...

Igår så hade jag lite tid till att försöka landa allt nytt som kommit till under veckan. Vi åkte ut hit till stugan i fredags (äntligen! Det var ju två veckor sedan sist!) och igår tog jag mig ann "lite" lövkrattning,  det vill säga den perfekta sysslan då man kan göra nytta och samtidigt tänka på annat.

Något som jag fascinerats av och funderat över under veckan, är alla de här personlighetsindikatortesterna som finns. Till exempel Myers Briggs, som jag då har gjort hela fyra gånger via jobbet bland annat i olika sammanhang. Inom ayurveda så är det ju också så, att de läser in olika personlighetstyper (vata, pitta, kapha och kombinationer däremellan) och vad dessa har för egenskaper. MEN de kopplar även ihop dessa personlighetstyper med den fysiska kroppen, vilket "vi" i Sverige och andra västerländska länder sällan gör. Alltså, förutom personliga egenskaper så tittar de även mycket på vad den personen mår bäst av att äta för att få de bästa förutsättningarna att må så bra som möjligt.

Och det är en av anledningarna till att jag föll för det ayurvediska tänket; delarna och helheten. För vi ÄR ju både och - en helhet med en massa olika delar, men även en del av en hel värld!

I början av ayurvedautbildningen

Jag har haft en härlig, intressant och mycket lärorik helg! Steg ett i Ayurvedautbildningen är nu till ända. Och vilket härligt gäng vi var som hade samlats för att ta del av all denna kunskap! Gruppen gör ju så mycket när man delar något på det sättet, eftersom man använder varandra som bollplank och för att diskutera tankar och idéer med. Och gruppen blir därmed en stor del av lärandet.

Jag har lärt mig otroligt mycket på kort tid, samtidigt som jag också insett att jag har SÅ mycket mer att förstå! Men så brukar det ju vara:) Och nu har jag fyra underbara utbildningsdagar kvar med steg två och tre. Då blir gruppkonstellationen lite annorlunda eftersom vissa inte ska fortsätta just nu och vissa som gått steg ett tidigare kommer in till de följande stegen.

Jag tror mycket på att alla vi möter, speciellt i sådana här sammanhang, har en betydelse i vår utveckling och vårt lärande om oss själva. Det ska verkligen bli spännande att fortsätta på denna resa, som jag just nu anar blir större än jag tidigare trott.

Såklart har jag även investerat i lite nya godingar: Pitta-balansolja och Vata-balansolja. Vi människor består ju mer eller mindre av tre doshor; Vata, Pitta och Kapha. Mer om detta och Ayurveda över huvud taget kan du läsa här eftersom jag inte har någon anledning att uppfinna hjulet igen genom en egen beskrivning. Inte just nu i alla fall.

Dessa oljor ska i alla fall hjälpa mig att må ännu bättre på olika sätt. Deras konstellation och doft påverkar både kroppen och sinnena. Vata-balansoljan passar till exempel bra att massera fötterna med på kvällen eftersom den "drar" ner energin från huvudet, det vill säga lugnar tankarna. Samtidigt som fötterna känns behagligt varma. Detta gör att vi varvar ner och kan sova bättre.

Så i natt kommer jag att sova lättvaggad:) Dels på grund av den sköna lugnande oljan, men även för att min hjärna verkligen behöver vila efter all ny kunskap den fått ta till sig under helgen. Och vila är alltid viktigt för att vi ska kunna återhämta oss och bli mottagliga för något nytt.

Det är något visst med fredagar...

Har du märkt och känt att folk liksom känns lite mer lättsamma och gladare på fredagar? Mer än vanligt? Jag kanske bara inbillar mig, plus att jag själv alltid känner mig liksom lite lättare på fredagar.

Idag har jag varit på ett företag och masserat hela förmiddagen. Nu har jag en lång lunchrast som jag inledde med en kaffelatte nere vid södra hamn i solen. Typiskt sådant som känns "fredag"! Ja, jag dricker ju kaffe igen. Jag hade ju som sagt inte för avsikt att sluta helt. Men numera dricker jag max 3 koppar per dag. Oftast bara en.:0)

I helgen börjar jag min utbildning inom ayurveda! Så just den här fredagen känner jag mig extra lyrisk! Undrar just vad som krävs för att skapa denna fredagskänsla en vanlig vardag. I alla fall jag, skulle behöva mer än en fredag i veckan.

Trevlig helg<3

Nykär i yoga!

Måste bara börja med att säga; vilken fantastisk höstdag det har varit idag! Tog en omväg till salongen på förmiddagen och såg plötsligt alldeles knallröda löv framför mina fötter. Vilket då tydligen innebär att jag inte lyfter blicken och ser lite längre fram. Vad nu det säger om mig kan vi ta vid ett annat tillfälle. Eventuellt. Men nu gjorde jag det i alla fall. Lyfte blicken alltså och insåg att världen ofta är ganska fantastisk! Även om dessa bilder inte alls gör det här vackra trädet rättvisa.

Men nu var det ju inte träd jag skulle prata om. Utan istället det faktum att jag är handlöst förälskad och kännbart nykär. I Ashtangayoga! Jag har testat yoga tidigare i perioder och har tränat lite poweryoga hemma till dvd. Men jag har aldrig fått in någon riktig rutin på det. Jag har tyckt att det är roligt och givande, men aldrig "fastnat" för det, mer än att jag intellektuellt fattat att det är superbra både för kroppen, inre organ och sinnet.

Det är till och med så att jag stundtals känt att yogan irriterat mig något fasanfullt! Alla dessa omänskliga (nja...) ställningar som jag inte kan utföra.... Jävligt jobbig träning rent ut sagt, eftersom den utmanar både mitt tålamod och min fysiska styrka och smidighet.

Men nu... jag vet inte vad som har hänt, jag är bara helt fast! Kanske har jag helt enkelt inte varit redo för yogan tidigare. Nu känner jag att den är utmanande på ett bra och givande sätt. Jag ger mig in i den med fullt fokus och en bestämdhet om att jag ska utvecklas och bli bättre. Vilket jag, bara efter en och en halv vecka in i kursen, faktiskt har blivit. Jag är lite feg... rädd om ryggen. Har man haft riktigt ont, så vill man inte få ont igen. Då blir man försiktig. Ibland lite väl försiktig och vågar inte utmana och prova. Men jag märker att nu när jag gör det, fast jag är rädd, så händer det saker. Det går framåt! Och ryggen känns bättre än på mycket länge.... Jag inser också att ryggen och sedan rädslan för att få ont igen, har gjort mig grymt stel på många andra ställen i kroppen jag inte alls varit så stel på tidigare....

Ibland är det ju så att man vet att något är bra, men man gör det inte. Vågar inte. Av rädsla för att misslyckas eller att det ska göra ont och man ska få ett bakslag. Det spelar ingen roll om vi pratar om yoga eller livet i stort. Men sen när man ändå utmanar, trots att rädslan ligger och lurar i bakhuvudet, det är ju då man har möjlighet att utvecklas. Hur ska man annars kunna göra det? Utveckling är ju ingen lyxsysselsättning som innebär lull-lull och bananskal dagarna i ända. Det är hårt och krävande arbete! Oavsett vad det handlar om.

Så jag ser faktiskt yogan som något mycket mer än fysisk träning, vilket ju faktiskt är själva tanken med yoga. Jag ser den äntligen för vad den faktiskt lär mig mig, en träning för och om livet. Visst ska man vara försiktig, men blir man för försiktig så bygger man på onödiga rädslor som begränsar hela ens liv i slutändan. Jag vill inte ha det så. Inte vara en rädd person som inte vågar prova, utmana och utvecklas. Trots att det tar ont ibland så är det nödvändigt att känna det för att kunna gå vidare. Och i slutändan vill i alla fall inte jag att livet ska definieras som enkelt med en spikrak utstakad väg. Jag vill att livet ska vara intressant. Även om det ibland lutar åt olika håll. För det är när det lutar man lär sig att hitta balansen.

Kontraster

Anlände äntligen till stugan igen igår eftermiddag. Riktigt, riktigt blåsigt ute, regn och rusk. Supermysigt att tända en eld i brasan, sippa på ett glas rött (som i och för sig var några grader för kallt inledningsvis..) och läsa bok och bara njuta av ljudet av regndroppar mot plåttak och vinande vind ute.

Pensionären jag gick och la mig supertidigt (vilket i och för sig inte är så konstigt om man envisas med att kliva upp jättetidigt i ottan:) och vaknade utvilad strax efter 06.30 i morse. "Sovmorgon";-) Tittade ut och möts av en värld som, tillskillnad från gårdagskvällen, är helt stilla och klar.

Helt magiskt hur fascinerande naturen kan vara! Och naturen, precis som livet är fullt av kontraster. För vad vore det ena utan det andra? För att kunna bilda sig uppfattningar måste man uppleva kontraster. Svårt att veta vad som är bra om man inte upplevt dåligt och tvärtom. Det går inte att veta hur det är att må riktigt bra och uppskatta det, om man aldrig mått dåligt.

Jag uppskattar helt ärligt alla motgångar  och svårigheter jag har haft i mitt liv. Jag gjorde det såklart inte  just då, när jag var mitt inne i det och inte kunde vara objektiv. Men jag vet med säkerhet att ingenting hade varit som det är i dag utan alla mina pusselbitar, bra som dåliga.

Och det är verkligen med det mänskliga livet, precis som med naturen: "Efter regn kommer solsken"... Ibland gäller det att också skapa sina egna solstrålar som kan lysa upp tillvaron.

Havre

Min favoritfrukost är... Havregrynsgröt med havremjölk! Allvarligt det är faktiskt det. Havre är en superprodukt med bra näringsinnehåll och fibrer. Dessutom håller man sig mätt ett tag, vilket är bra för en hungrig person som jag:)

Numera gör jag min egen havremjölk varje morgon till gröt. Jag tycker liksom att det är vansinne att betala mer pengar än ett paket havregryn kostar, för en liter havremjölk i butik! Särskilt när det är hur enkelt och gott som helst att göra egen.

Jag gör bara som så att jag mixar ca 1 dl havregryn med dryga 2 dl vatten (har inte mätt så noga), en liiiiiiten gnutta salt, inte ens ett halvt kryddmått, och en dutt kardemumma. Sedan silar jag bara bort grynen. Och tataaa - färdig havremjölk på ett nafs! Innan jag häller på mjölken på gröten, strör jag kanel och lite nötter över. Just nu rör jag även ner dinkelkli och hela linfrön.

Jag har numera havremjölk även till bärsmoothie. Fast då silar jag inte bort havregrynen eftersom jag vill behålla proteinet och alla fibrer. Nämnde jag att det ska vara ekologisk havre?;)

Havre kan även användas som en peelande ansiktsmask. Jag brukar mixa dem med lite yoghurt (som är peelande i sig) eller grädde och ibland även honung (renande och fuktgivande). Man lägerg på masken och låter denr sitta ca 15 min. Sedan masserar man in den i huden innan man tvättar bort den. Följ upp med olivolja eller någon annan bra produkt!