Sammanträffanden...?

Idag har jag (vi) varit in till stan för att jobba lite (fast vissa har spelat golf). Även om det känns sisådär att jobba en fredag när man varit ledig en torsdag (vilket jag då har varit) så känns det alltid bra när jag kommer in på salongen. Jag får verkligen energi av mitt jobb, mitt företag! Jag har ju faktiskt två ben i företaget; massage och kroppsvård, samt event och konferens. Men det kan berätta mer om en annan gång.

 Jag hade kunder bokat hela eftermiddagen förutom en timma som var obokat. Under gårdagen så ringde dock en man och frågade efter en ledig massagetid, ja helst då igår, men då befann jag mig ute på stugan så jag föreslog antingen fredag (och igår var jag dessutom dagvild och trodde att det var onsdag istället för torsdag. Det har varit konstigt hela veckan, antingen har jag legat en dag före eller efter i tanken, nåja...)  eller i början av nästa vecka. Eftersom den blivande kunden inte hade sin kalender tillgänglig så bad han att få återkomma under morgondagen. Som då är idag, fredag. Hoppas det här inte blir alltför virrigt....

Det kändes liksom som att jag på en gång fick så bra kontakt med den här mannen. Inte på något "sånt" sätt, men ibland har man helt enkelt lättare att kommunicera med vissa, det liksom bara funkar, har du märkt det? I alla fulla fall så kändes det så enkelt att kommunicera med den här människan och jag var fullt övertygad om att han skulle ringa mig dagen därpå (alltså idag).

Mycket riktigt så ringde han upp mig under förmiddagen och bokade in sig på min enda lediga tid för en timmas massage. Och när han dök upp så kändes det... bekvämt på något sätt.

Okej, jag inser att jag glömt en detalj som i slutändan gör detta till synes lilla sammanträffandet än mer tänkvärt; på min nyckelknippa har jag en nyckel som jag inte vart den går till. Ja, jag vet, det är lite kocko-locko att jag har en nyckel jag inte kommer ihåg vart den leder, men jag är lite förvirrad ibland så egentligen inte så konstigt... Hur som helst, så kom jag att tänka på den nyckeln just idag. På morgonen. Innan kunden ringt upp mig. Jag tror nämligen att den passar till låset på mormor och morfars hus. Det är bara det att de inte lever längre och att huset de bodde i nu har nya ägare. Och av någon anledningen är jag inte beredd att göra mig av med nyckeln. Inte riktigt än.

Nu tillbaka till verkligheten ett tag och lite förklaringar kan vara på sin plats appropå rubriken "sammanträffanden" som borde kopplas till innehållet i det här inlägget; kunden som jag kände mig så bekväm och hemma med, bor i samma by där min mormor och morfar bodde. Jag kom senare på att jag träffat människan snabbt på ett 50-årskalas för några månader sedan. Han som fyllde 50 var min kund idag, precis innan denna kund. Han glömde sitt halsband, vilket jag uppmanade denna kund att inte göra eftersom min föregående just gjort det. Hänger du med? Dessa två kunder känner varandra hyfsat bra, men har ingen aning om att de besökt samma terapeut - mig, med 15 minuters mellanrum.

Fortsättningsvis: Vi pratade av någon anledning om resor och kunden kom snabbt in på Prag, där jag ju varit under föregående helg. Han använde samma uttryck om staden som jag själv gjort, dvs att hela staden är som Gamla Stan i Stockholm när det gäller känsla och utseende. Sedan pratade vi om Las Vegas där han nyligen varit, och jag berättade att ett par vänner till mig gift sig där förra månaden. Den ena av dessa parter, dvs bruden, har denna  kund tidigare gått på massage hos i Piteå. Och henne jobbade jag för då.

Ja, vad ska man säga - "världen är liten"? Ibland undrar jag.... Är det bara en slump att vissa saker och vissa möten inträffar? Eller är det någon sorts mening bakom allt? En spännande tanke. Extra spännande eftersom jag faktiskt i förrgår började läsa en bok som handlar om just detta. Jag tycker den på sina ställen känns lite väl "svävande" men...  Man behöver ju inte köpa allt för att få sig en tankeställare. Den är helt klart läsvärd och tänkvärd:

Åter till den där nyckeln. Det här låter yberflummigt, men nu ikväll slog det mig att jag kanske kan se på den symobliskt också. Det känns nämligen som att jag är snubblande nära något viktigt när det gäller både min egen utveckling men även min verksamhets. Och idag fick jag, på grund av detta sammanträffande eller sammanträffandena, inspiration att börja tänka lite utanför boxen. Fast jag kan inte riktigt greppa tankarna ännu. De svävar lite i periferien, precis utom räckhåll...

Ibland kanske det inte räcker med att ha en nyckel. Det kanske inte ens räcker att veta vart låset är där den passar. Ibland är det kanske viktigast att veta hur man ska vrida om nyckeln för att hitta det rätta "klicket" som får en ny dörr att öppnas.

Att utveckla livskvalitén

Japp, nu har jag bestämt mig för att sluta med kött. Jag känner inte att jag behöver kalla det för att jag ska bli vegetarian, för det finns två saker i köttväg jag inte är beredd att ge upp. Nämligen fisk och skaldjur, och det är ju krasst en typ av kött det med. Men i övrigt blir det framöver vegetarisk kost för mig del. Jag ser det som ett spännande experiment:-)

Jag har funderat på det ganska länge, men har tidigare känt att det är så mycket jag liksom måste "ge upp". Nu ser jag det snarare som att jag har möjlighet att upptäcka en massa andra goda maträtter och kombinationer jag annars inte skulle ha provat mig på. Och jag tror även att det kan bidra till att öka min egen livskvalité.

Jag har alltid älskat att laga mat och baka, både efter recept och egen fantasi. I det vegetariska köket känner jag dock en ganska stark begränsning gällande det där med fantasin... Och eftersom omläggningen av kosten strävar mot ett hälsosammare liv, så behöver jag lära mig mycket mer om hur jag ska tänka och tillaga den. Jag har därför bland annat beställt en bok om vegetarisk matlagning ur ett ayurvediskt perspektiv som jag full av nyfikenhet kollekterade ut igår:-) Den heter Evas frestelser - livets goda.

Efter att ha bläddrat runt i den igår kväll och nu i morse så inser jag att det finns en massa maträtter som jag vill laga punkt NU! Och jag frågar mig även "varför har jag inte bestämt mig för att prova det här tidigare?". Men är det inte så med det mesta här i livet, att det som vi inte känner till, gör oss osäkra och därför benägna att hålla fast vid det bekanta och bekväma? Jag känner i alla fall igen mig i det.

På sista tiden har jag dock börjat inse att livet består av såååå mycket mer än jag känner till och jag känner en växande nyfikenhet av att vilja veta och uppleva mer! Jag vill utveckla andra sidor hos livet än de jag är bekväma i. För det är ju faktiskt tillåtet att prova något annat än det man är van vid och alltid har gjort. Gillar man det inte så går det ju alltid att ångra sig igen, utan att det för den skull behöver innebära en katastrof.

Det är inte bara med kosten jag har börjat tänka så, utan med alla andra sidor hos mig själv. Jag är ju såklart den jag är och jag vill defintivt inte bli någon annan. Men det betyder inte att jag kan utvecklas och bli ännu mer jag. I mitt fall handlar det mycket om att leva efter de värderingar jag tycker är viktigast och försöka implementera dem i livet som helhet; kost, attityd, agerande, tankar med mera.

Jag försöker till exempel bli mer medveten om hur jag beter mig och agerar i olika situationer. Har du någon gång gjort något eller hört dig själv säga något och sedan undrat "men hallå! varför sa du så?" eller "varför gjorde du så?" när du inser att du har ett beteende som du inte gillar eller vill utveckla? Fast  eftersom man gärna vill vara så perfekt som möjligt är det inte direkt kul att erkänna, ens för sig själv;-)

Kanske låter allt det här lite flummigt, men för mig känns det superviktigt just nu! Jag vill inte ha en massa fördomar, rädslor, tankar och föreställningar som hämmar och begränsar mig. Det är väl ändå bättre att prova på ett annat sätt så att man åtminstone kan utvärdera?

Ett konkret exempel: Jag har en tendens att alltid oroa mig för vissa saker långt i förväg. Oftast småsaker som egentligen inte är något problem att åtgärda om det skulle uppstå. Skitsaker på ren svenska! Som "tänk om jag blir kissnödig på flyget?" "tänkt om middagen hinner bli kall innan älsklingen slutat prata i telefonen" "tänk om det är snöstorm om två veckor då jag ska ta bilen till Piteå?" Men vad fan! Det är ju liksom ingen vits med att oroa sig för sådana saker! Det går ju ändå inte att lösa förrän det inträffar, eller hur! Och poängen är att sådana saker alltid går att lösa utan katastrofala uppoffringar.

En annan sak jag inser att jag borde upphöra med för mitt eget bästa, är att störa mig på saker jag inte kan påverka eller inte har något med att göra. Nu senast har jag irriterat mig på att jag inte meddelats att det ska målas om i huset där jag har salongen. Detta har nämligen inneburit att huset skrapats med maskin, vilket fört ett jäkla oväsen och bildat små öknar av fasaddamm på marken vid ingången till Stundvis. Men nu är det ju så och det är ju bara att leva med det. Det blir liksom inte bättre av att jag går och stör mig på det. Jag har insett att det inte heller är någon idé att irritera sig på andra människors beteenden. Det kan jag ju inte heller påverka. Bara min egen inställning till det. Och påverkar andras agerande mig negativt i verklig bemärkelse så är det min egen skyldighet att ta upp det med personen i fråga. Annars irriterar jag mig förmodligen även på mig själv. Och allt det här skapar ju bara tråkigheter.

Så nu ska här personlighetsutvecklas utav bara den:-) För jag är helt övertygad om att min livskvalité kommer att öka, oavsett om det handlar om kostomläggning, småsaker eller irritationsmoment. Lättare sagt än gjort, men med övning kommer färdighet;-)

Semester = nya/gamla insikter

Nu är jag "tillbaka i verkligheten" efter en härlig och oförglömlig Prag-weekend! En otroligt vacker stad som bjöd på värme, kultur, sevärdheter och god mat och dryck. Jag har helt enkelt haft det alldeles, alldeles underbart:-)

Ett plus i kanten var att hotellets duschprodukter faktiskt var ekologiska;-) Hotellet Kings Court, kan jag verkligen rekommendera, liksom ett besök till Prag för den som inte varit där. Jag kommer definitivt att åka tillbaka någon gång inom en inte alltför avläsgen framtid.

Ibland är det ju de små sakerna man minns som bäst. Det jag blev mest fascinerad av var att, nedanför Charlesbron, fanns det en mindre bro där det satt fullt med kärlekslås fästa! Dessa är hänglås (ofta ingraverade) ditsatta av par som förlovat sig där. Nyckeln ska man kasta i vattnet och handlingen ska betyda att kärleken kommer att vara för evigt. Fint va?! Det finns såklart fler ställen i världen där detta förekommer. Till och med i Sverige enligt mina sporadiska Internetforskningar. Jag hade bara aldrig sett det förut.

Under semestern har jag även hunnit med att få till mig fler och värdefulla insikter. Det är en av fördelarna med att vara verkligt ledig. Innan vi åkte påbörjade jag att läsa en bok I det sista regnet. En av de vackrast berättande böcker jag någonsin läst, där budskapen vävs in i fängslande berättelse som gör det omöjligt att inte reflektera över sig själv och sitt eget liv.

Bland annat sägs det i boken, att en människa under sin livstid lever i nuet lika länge som en dagssländas hela liv. En dag alltså. Resten av tiden tillbringar vi i våra tankar om det som varit eller det som komma skall. Min farhåga är att detta påstående förmodligen stämmer.... Då ställer jag mig onekligen frågan; vem lever egentligen längst? Dagsländan som bara har förmågan att leva och vara just nu? Eller Vi?

Det finns verkligen en fram- och baksida av myntet med allt. Det känns som att människan har fått en stor gåva i att ha förmågan att tänka. Tankar, minnen och drömmar kan ju ge energi och handlingskraft och möjlighet att bevara och förlänga en upplevelse. Samtidig som det kan vara ett straff då det ofta (oftast?) hindrar oss från att vara härvarande. Kanske skulle våra tankar om då och sen vara annorlunda om vi kunde leva här och nu i större utsträckning? Eller så är det så att alla andra kan det utom jag?;-)

Tankar är väl ändå det som styr och formar det mesta i livet. I och med tankarna väljer vi ju hur vi lever. Och det stod det för övrigt också om i boken, inte direkt rakt ut såklart, men i berättelsen, att man ska lära sig att "spotta ut" dåliga tankar, likväl som vi inte skulle äta mat som smakar dåligt. Bra näring skapar bra förutsättningar både fysiskt och mentalt. Att bli medveten om våra tankar och bara ta in dem som är goda på djupet. Låter vettigt såklart men krävs träning. Som med allt! Men tänk vad konstigt att det kan gå åt tusen och åter tusen tankar till att bygga upp ett sunt och lyckligt liv, men ibland bara en enda tanke för att rasera det....

Min slutsats av det hela är att det verkligen gäller att tugga och smaka innan man sväljer. Oavsett om det gäller mat eller tankar, för "skräpmat" går inte att leva på i längden.

P.S

.... Jag glömde ju säga att jag naturligtvis har med mig egna produkter till Prag. För allt. Som jag hällt upp i praktiska små 30-ml flaskor. Vi har nämligen bara handbagage denna gång (vilket självfallet är en intressant utmaning...). Jag har blivit helt "eko-produkt-skadad" och klarar inte av att använda hotellprodukter, även om det ingår.... Fast någon skada ska man väl ha....? Och vem vet vad sådana där gratisprodukter innehåller....

Påminner mig om att jag, för många år sedan, skulle ut och fjällvandra med min dåvarande pojkvän. Fast så mycket till fjällvandring blev det inte. Vi rultade iväg upp på Vilhelminafjällen alldeles för sent på kvällen. I packningen hade vi knökat ner ölflaskor, pannkaka med sylt och grädde (ja, faktiskt...) och korv. OCH mina småförpackningar med spaprodukter.... Som jag idogt använde mig av då vi en timma senare slog läger. Och då vi en natt = totalt en timmas sömn för mig del, vandrade hemåt igen. Men ungefär lika mycket packning som vi gått iväg med. Tror jag gjorde av med mer spaprodukter än mat;-)

Trevlig helg!

D.S

Minisemester i Prag:-)

JA! Imorgon åker vi till Prag, pälsklingen och jag:-) Har inte riktigt hunnit fatta att vi ska åka då det varit så mycket med allt annat. Med allt annat menar jag att jag inte haft riktig semester ännu i "sommar". Jag har jobbat varje måndag och tisdag fulla långa dagar. Men så är det att vara nyföretagare och det är ju trots allt jag som valt att ha det så.

Men sedan har vi fullt upp på stugan med målning, stuprör och just nu förrådsbygge. Vi har liksom hetsjobbat mellan regnskurarna och det känns inte alls som att det enbart varit ett rofyllt arbete. Och sedan har det ju inte direkt varit något toppenväder som gjort att den riktiga sommarkänslan infunnit sig.

Så det känns extra härligt att åka iväg och ha semester på riktigt! Alla jag har pratat med som själva varit i Prag säger att det är en superhärlig stad:-) Men jag känner att det kommer att bli superhärligt hur som helst. Trots att de lovat regn och åska typ hela helgen....

Tänk vilken kontrast denna sommar varit mot för den föregående. Livet är egentligen fullt av kontraster. På ett sätt kanske det är bra ändå att det varit en sådan sommar, för då känns det som att det bara kan bli bättre! Hade vi haft en riktig toppensommar så hade Pragresan absolut känts rolig, men kanske ändå snäppet skönare som det varit nu ändå...? Jag tycker det är intressant att tänka på det sättet ibland. Hur förväntningar och kontraster kan styra en helhetsupplevelse.

Men nu tar jag ledigt från allt, även bloggen, i några dagar! För NU ska jag ha en super-mini-semester. helt förutsättningslöst, utan förväntningar. Jag vet att det inte kan bli annat än toppen:-)

Fina kväll

Nu skulle den här bilden blivit så mycket finare med en mer avancerad kamera, men tänk dig stor rund och lysande över ett stilla och tyst älvlandskap. Månen är verkligen vacker ikväll! Och det kändes härligt att ta ett svalkande dopp i samband med bastun efter en dag av förrådsbyggande mellan regn och åskskurar. Verkligt en vacker fin kväll.

Men det var oroväckande kallt under mina bara fötter och det känns, tyvärr, som att sommaren är över. Jag som tänkt att jag skulle hinna så mycket mer! Framförallt träffa fler vänner som jag träffar nog så sällan annars. Men det kanske är just det som är felet, att jag tänkt att jag ska hinna så mycket?

Hädanefter ska jag försöka att inte tänka så, utan istället ta chansen när tillfälle ges och sedan vara nöjd över det jag faktiskt prioriterat att göra. Det handlar om förväntningar, och ibland kanske man gör rätt i att inte förvänta sig för mycket av tiden, sommaren, solen eller sig själv.

Vrålnegativ

Nä, nu är jag stenless på det här konstiga vädret. Vrålnegativ känner jag mig. Det känns hopplöst meningslöst att bo i den här delen av världen! Sitter inne i stugan och häckar i väntan på att vädret ska stabilisera sig. Igen. Och det är inte första gången jag/vi väntar på det. Jag hatar att vänta! Oavsett vad det gäller. Kanske skulle man ta och bosätta sig typ här? Det är en bild från Italien som jag googlade fram... Ser grymt trevligt ut.

Och, ja jag vet, man kan inte påverka vädret och bla bla bla.... Men är det inte bättre att erkänna att man är less, om man är det, istället för att upprätthålla någon glättig falsk positiv inställning? Och är det inte bättre överhuvudtaget att bara få vara som man är och känner sig? Visst, man ska inte gräva ner sig, det menar jag inte, men det är ju helt onaturligt att vara superpositiv i alla lägen. Eller hur!?! Är man arg så är det väl för tusan bara att vara det. Ja så länge ingen kommer till skada eller så;-)... Och är man ledsen är det väl bättre att gråta än att försöka låta bli och, ja du förstår kanske vad jag menar.

Det finns faktiskt en behandlingsform med beröring som handlar om att hitta vilka känslor som döljer sig i kroppen och vill komma ut. Rosenmetoden heter den och en vän till mig är en av de få Rosenterapeuterna "uppe i norr" (där vi ju tveklöst bor...) kika gärna in och läs den mer detaljerade infon om behandlingsformen på www.kroppskansla.se

Som vuxen har man ju lärt sig att man inte får beté sig hur som helst för att ge utlopp för sina (oftast handlar det om negativa) känslor, medans barn gör det naturligt. Till exempel genom att stampa i marken när de är arga... Men så kan man väl inte göra som vuxen? Eller?! Min terapeutvän rådde mig att ta i och stampa lite extra på promenaderna när jag kände mig ilsk. Prova själv någon gång - det blir bättre!

Men jäklar i lådan nu tror jag att det nästan klarnar upp lite!:-) Ute alltså. Kanske är läge att gå och trampa lite extra hårt med barfota fötter i gräset;-)